Helgen då magsjukan slog till

Vilken misär!

Moa blev ju som sagt pigg rätt snabbt och i fredags var vi hemma alla tre. Jonas var kompensationsledig och jag vabbade av hänsyn till mina kollegor. Jag skulle inte heller vilja ha mig på jobbet när jag har en magsjuk dotter hemma. Nåväl. På lördag morgon var det roliga slut för min del. Först på eftermiddagen fick jag i mig några skedar fil och fick faktiskt behålla dem. Men det var inte slut där, för när jag började se en svag skymt av ljus i tunneln blev det Jonas tur. Så samtidigt som jag var totalt tom på energi och svimfärdig ockuperade Jonas badrummet och mitt i all misär hade vi vår pigga och glada Moa som ville leka. Jag tyckte så synd om....oss alla! Och jag ville gråta över att mamma var så långt bort. Jag saknar min familj ofta, men det här var inte saknad. Det här var ett behov. Jag behövde hjälp och den fanns inte inom räckhåll. Det kändes fruktansvärt och där och då var jag övertygad om att det här inte håller. Vi måste flytta norrut. Innan det här händer igen. (Nu är det inte säkert att nån hade velat komma och hämta Moa ändå eftersom risken att hon hade smittat dem med magsjuka var rätt stor, men det valde jag att ignorera just då)

Nåja, vi överlevde eftermiddagen och kvällen och som den underbart snälla unge hon är somnade Moa snabbt och alldeles själv i sin säng efter välling och godnatt-saga vid 19:30. Jonas låg som ett lik i sängen och jag somnade bredvid honom strax efter 20:30.

Igår hade vi en (till) hemma dag och både jag och Jonas piggnade till ordentligt även om ingen av oss åt någon riktig mat förrän igår kväll. Av respekt för 48h utan symptom-regeln stannar hela familjen hemma även idag, men nu är vi i stort sett återställda och imorgon är vi redo att återvända till resten av världen. Men alltså, vilken pärs det här har varit! Nästa gång magsjukan kommer till oss kommer den av oss som blir nedkräkt först att få ta hand om sjuklingen och den andra blir isolerad i gästrummet och lilla badrummet för att förhoppningsvis kunna hålla sig frisk. Sen är det inte säkert att det hjälper, men vi tänker banne mig göra allt vi kan för att undvika att det här händer igen!

Nu är det frukostdags här. Det är så härligt att få känna hunger!