Ingen lättmjölk den här gången heller...

I måndags var vi på läkarbesök på BVC och Arvid fick högsta betyg på allt, såklart! Det fick min mjölk också för Arvids viktkurva pekar rakt uppåt. Igår (5,5v gammal) vägde han in på stadiga 5100g och kommentaren blev att hans mamma minsann inte serverar lättmjölk utan snarare grädde. Precis samma utlåtande fick jag med Moa då hennes vikt också stack iväg ordentligt i början. Hon vägde 5050g vid 6v. Arvid är dock längre och upplevs inte lika rund som Moa gjorde. Än :)

Igår hade vi grillpremiär tillsammans med grannarna. Grillning på innergården och sen middag på deras balkong i kvällssolen. Älskar våren! Idag är det tyvärr vårens baksida som visar sig: kalla vindar, +8C och duggregn.

Idag har jag och Arvid ätit lunch med gamla GE-kollegor. Så trevligt att se dem, även om Arvid inte har sin bästa dag. Enligt appen Wonder Weeks är vi inne i en fas just nu, och det är nog det tillsammans med en krånglande mage som gör att hans humör är svajigt och han helst skulle snutta vid bröstet hela dagen om han fick. Han somnar i famnen men vaknar så fort jag lägger bort honom. Nu slöar vi i soffan och tänker stanna här till det är dags att gå och hämta Moa. Är rätt sliten och småförkyld.  Nätterna är fortfarande jobbiga eftersom Moa vaknar och vill att jag ska sova hos henne samtidigt som Arvid vill äta med jämna mellanrum, så det blir en del springande på nätterna för min del. Hoppas Moa börjar sova lugnt snart!

Kvällsmys

Morgonmys

Dagens humör

Inställd skogsutflykt

Moa hade ett trotsmaraton imorse vilket slutade med att vi ställde in morgonens Skogsknytte i Vänge. Hon vaknade dessutom kl.5:20 efter att ha somnat kl.21 så efter att ha skrikit och vägrat låta Jonas borsta hennes tänder om hon inte fick sitta i mitt knä i en halvtimme var energin inte direkt på topp. Hon är så otroligt mammig nu så det liknar ingenting. Jag får inte ens gå och hämta ett glas vatten i köket utan att hon ska följa med från vardagsrummet och hon blir helt vansinnig om Jonas försöker göra något med/åt henne. Tex hjälpa henne att ta på skorna eller bre hennes smörgås. Det MÅSTE vara jag som gör det. Sen vägrar hon att sova också. Läggningarna har gått från att ta tio minuter till att i bästa fall ta en timme. Vi är helt slut just nu och har ingen aning om hur vi ska ta oss ur det här helskinnade. Smekmånaden med två barn är definitivt över.

Men vi älskar dig oändligt ändå, vår stora, duktiga och fina tjej!

Arvid växer så det knakar och gillar att sitta och titta på oss från babysittern 

Första vardagen

Idag är faktiskt första riktiga vardagen sedan Arvid föddes. Kl.8:10 gick jag mot förskolan med båda barnen påklädda och klara. Mycket nöjd! Sedan hem och äta frukost och amma och sen iväg till BVC. Påklädda och halvvägs ute i trapphuset ringer BVC och meddelar att läkaren är sjuk och att vi får komma nästa vecka istället. Jahapp. In igen. Starta tvättmaskin och tömma diskmaskin och sedan amma mera då intaget 1,5h tidigare tydligen redan var förbrukat. Sen slocknade Arvid och efter att ha ätit lunch gjorde jag detsamma. Arvid sov i tre timmar och två av dem gjorde jag detsamma. Efter en kaosnatt har jag en del sömn att ta igen. Sen amma igen, äta mellanmål och nu sitter vi och skriver veckans matlista. (Morgondagens projekt blir att veckohandla.) Moa och Jonas är på terminens sista dans och jag ska snart ta tag i middagen. Svisch försvann den här dagen utan att jag hann göra någonting. Verkligen föräldraledigheten i ett nötskal. Amma, byta blöjor och få i sig själv mat, det är liksom det dagarna går ut på. Men jag älskar det :)

Arvid och mamma på äventyr

I fredags drog jag och Arvid till Stockholm  och Karolinska institutet för att gå på Sylvias disputation. På vägen dit plockade vi upp Caroline på Arlanda. Allt gick jättebra både för oss och Sylvia och hon fick sin doktorstitel. Såklart! Nåt annat var det ingen som trodde! Hann även umgås med några av mina fina umetjejer och prata av oss lite. När resten drog hem för att ladda för kvällens middag och fest drog jag och Arvid hem och laddade inför en vanlig natt. Vi laddade genom att i stort sett amma hela kvällen, så det var ju en himla tur att jag inte bestämde mig för att stanna på middagen också.

Väl hemma från stockholmstrippen var jag så trött så jag tänkte gå och vila på sängen en stund. Jonas sa att han kunde ta barnen. Det kunde han. I 15 minuter. Sen ville Arvid amma och Moa mammamysa, så då såg det ut såhär i sängen

Bästa sortens fredagsmys!

Lillfisen växer för övrigt så det knakar. Alla bodys och pyjamaser i storlek 50 har med sorg i hjärtat och panik över hur fort det går sorterats bort och 56 sitter som en smäck på den lilla kroppen. Imorgon är det läkarbesök på BVC. Ska bli spännande att se vad vågen visar!

Fotobokslöftet

Mitt nyårslöfte var att göra två fotoböcker innan bebisen kom. Den första, för 2014, gjorde jag redan i januari. Den andra, för bröllopet, var segare att ta tag i. 18 mars började jag iallafall och hade Arvid hållit tiden så hade jag fixat det, för 25 mars var den klar. Nu hann ju Arvid komma innan boken var klar, fast jag gjorde den klar före bf, så jag vet inte om jag höll mitt löfte eller ej. Boken är iallafall gjord och levererad och det är jag väldigt nöjd över!

Moa är fortsatt ofattbart snäll och omtänksam mot lillebror. Så fint att se! Mot mig och Jonas är dock attityden en annan...himmel alltså! Hon har blivit ett riktigt litet trotsmonster som testar oss hela tiden, i alla möjliga situationer, och ibland har vi helt enkelt inte en chans att göra rätt och ett sammanbrott hos Moa är ett faktum. Lite som att hon letar en anledning att få slänga sig på golvet och skrika så trumhinnorna spricker. Och försöker man då resonera och förklara så skriker hon "Nej, nej, nej, nej" allt vad hon orkar till man slutar prata, så hon vill ju inte lösa situationen heller utan hon vill få skrika till rösten tar slut. Otroligt frustrerande för oss alla. Jag hoppas det lugnar sig snart!

Men mellan utbrotten är hon såklart hur glad och go som helst, precis som vanligt. Det är väl helt enkelt inte så lätt att vara snart tre år och få ett syskon, det svåra för mig är att komma ihåg det när man är mitt i den femtionde konflikten den dagen... 

19 mars 2015

På kvällen den 18 mars (som är morbrors födelsedag) kom mormor till Uppsala för att stanna över helgen. Eftersom jag hade slutat jobba skulle vi ha en mysdag bara hon och jag på torsdagen och passa på att göra lite ärenden och sedan ha Moa hemma från förskolan på fredagen, då vi även skulle laga försenad födelsedagsmiddag för min bror. Den kvällen hon kom skämtade vi om att det fortfarande fanns tid för bebisen att komma på morbrors födelsedag, men jag sa bestämt att det var alldeles för lugnt i magen för att nåt skulle ske den natten. Mamma sa även att bebisen gärna fick komma dagen därpå för då har vi födelsedagar 16, 17, 18 och 19 mars bland kusiner och kusinbarn och att om bebisen inte tänkte komma under helgen då hon är här så får den inte komma dagen efter hon har åkt heller, det skulle vara för elakt.

På torsdagmorgon vaknar jag redan kl.6 och kan inte somna om. Ligger och läser och känner plötsligt en märklig känsla i ryggslutet. Det gör inte ont, men får mig ändå att reagera. Tar en dusch och under den tiden känner jag ingenting. Väcker Moa och mormor, fixar frukost och sen går vi och lämnar Moa på förskolan. Under promenaden till förskolan och hem känner jag samma känsla var tionde minut. Väl hemma igen berättar jag om värkarna för mamma, men betonar att de inte gör ont. Vid 10 börjar de kännas lite mer, men de är fortfarande korta och glesa, så vi bestämmer att vi ska åka och handla som planerat. Ringer Jonas innan vi åker och berättar om morgonen och han vill komma hem. Jag ber honom avvakta lite eftersom värkarna fortfarande knappt gör ont och varken tilltagit i frekvens eller längd.

På ICA Kvantum vid 11 ringer Jonas och vi bestämmer att vi ska hämta honom när vi har handlat klart för värkarna ger sig inte. De är fortfarande glesa och inte så smärtsamma, och hela dagen har jag tvekat på om det är på riktigt eller inte. På väg till kassan får jag för första gången stanna upp i en värk och här börjar det gå upp för mig att det nog faktiskt är dags. Inser att jag nog inte bör köra hem, så det får en nervös mamma som aldrig kört bil i Uppsala förut göra. Vi hämtar Jonas och jag ringer förlossningen direkt vi kommer hem.

Kl.11:50, mitt i samtalet med en barnmorska, går vattnet. Barnmorskan säger att värkarna nu kommer att tillta i styrka snabbt och att vi ska komma in direkt. Vi lyder och tur det! I bilen kommer värkarna tätt och de gör ont. Vilken förändring mot tidigare! Jag svettas floder och undrar varför sätesvärmaren är på då sätet känns skållhett och jag är så varm. Den är inte på. Vartenda gupp och kullerstensbiten vid Karolina Rediviva gör ont ända in i skelettet och vid biblioteket gör värkarna så ont att jag i panik spänner loss bältet och halvt står upp för att klara smärtan. Resan tar 10min men känns som en timme. Jag har så ont och är övertygad om att Jonas aldrig har kört så ryckigt och stötigt i hela sitt liv. Är också osäker på hans vägval som känns som en omväg. Inget av det är förstås sant. Han kör som vanligt och den snabbaste vägen. Stackarn. Tur att jag bara tänkte dessa tankar och inte skällde ut honom i bilen.

Vi parkerar på förlossningen kl.12:10. Kommer in och jag får ta värkarna stående mot en soffa medan Jonas pratar med sköterskan. Hon tar först in oss i ett undersökningsrum, men inser att vi är längre gågna än så, så vi får ett rum direkt. Värkarna är starka, långa och täta så de ger mig lustgasen vid 12:15. Det blir min bästa vän även denna gång. Värkarna övergår till krystvärkar och 12:45 läggs en liten kille med mycket och mörkt hår på mitt bröst. Han skriker direkt och hostar upp massor med fostervatten. Sån lättnad, lycka och kärlek att äntligen få träffa honom! Jonas strålar av lycka och undrar varför jag måste slå hastighetsrekord varje gång.

Kort efter att Arvid kommit ut blir jag väldigt yr, fryser och skakar i hela kroppen. Fler läkare kallas in och de säkerställer att jag inte har några inre blödningar eller att det finns några rester kvar i livmodern. Jag får syrgas mot yrseln och många filtar mot frossan. Syrgasen hjälper väldigt kort och sen blir jag yr igen och filtarna hjälper inte mot frossan heller. De försöker sätta dropp, men kärlen går sönder (har aldrig varit svår att sticka förut) och de försöker i båda armarna. Det gör att jag inte kan hålla i lille Arvid, så jag ber Jonas hålla en hand på honom så han inte ramlar av mig då jag skakar så mycket. Ingen förstår varför jag mår så dåligt och jag märker stressen hos hon som försöker sticka mig. Tillslut får de droppet på plats och ungefär samtidigt inser vi att jag inte har ätit något sen frukost och att det kanske är därför jag mår konstigt. Jag får saft, men det hjälper inte. Frossan är kvar och fler filtar läggs på. Sedan är det någon fin människa som frågar om jag inte vill ha lite varm choklad. Får en stor kopp som jag dricker rätt snabbt och efter det vänder det. Jag får tillbaka färgen i ansiktet, yrseln försvinner och jag fryser inte riktigt lika mycket längre. Som lägst var min kroppstemperatur nere på 34,2C. Arvid mår fint hela tiden och när allt ståhej har lagt sig vägs han till 3420g och mäts till 50cm. När han kom ut såg han så himla liten ut att jag var säker på att han skulle väga mindre än Moa (3150g). Oj så fel jag hade! Men han är så fin! Och så lik sin syster. Vi ligger där och bara tittar på honom och försöker förstå vad som har hänt. Att han är här nu. Redan. Född i v.38+6.

Efter dusch och samtal med våra föräldrar flyttas vi upp på BB. Vi valde själva att stanna för att pusta ut i lugn och ro. Vi visste ju att Moa hade det bra med mormor och morbror. På rummet fanns dock inte ens en TV, så vi grämer oss lite över att inte ha med någon dator med filmer på (som om det fanns tid att tänka på sånt innan vi åkte). Men vi har en mysig kväll tillsammans där ändå. Vi tittar på vårt nya underverk, jag ammar när han vill äta och vi fikar kvällsfika. De håller även koll på min kroppstemperatur, puls och blodtryck efter det som hände efter förlossningen. Allt ser dock bra ut hela tiden.

Senare på kvällen börjar Arvid andas konstigt, så vi larmar personalen. En barnläkare kommer in och undersöker honom och vi får veta att det är för att han pressar ut lungorna som det låter så konstigt. Han skriker också rätt mycket och panikartat och hostar upp slem, vilket tyder på att han även är lite illamående efter den snabba förlossningen. Beteendet är vanligt hos barn som föds med kejsarsnitt för att det ofta går så fort. Nu föddes han vaginalt, men med ett tidsförlopp nästan jämförbart med ett kejsarsnitt. Han är även väldigt trött och inte så pigg på att äta, vilket också tyder på att han är påverkad av den intensiva förlossningen. Det bestäms att de ska komma in och kolla hans andning varje timme hela natten för att vi ska slippa oroa oss. Gissa om vi var glada över att ha stannat kvar! Hade inte velat vara med om det här hemma, långt bort från kompetent personal. Hans anding blir bättre redan strax efter midnatt, men de kommer ändå in ända till kl.5 på morgonen och kollar honom. Andningen gjorde dock att jag inte ville ha honom obevakad en sekund, så när Jonas sov ville jag inte sova, utan ville hålla koll på att han andades, så vi växelsov och nattsömnen blev inte många minuter den natten för varken mig eller Jonas.

Morgonen efter får Arvid godkänt av barnläkaren och vi får klartecken att åka hem. Jonas åker då hem och hämtar Moa så att hon ska få vara med och hämta hem mig och lillebror från sjukhuset. När de kommer in på rummet håller jag precis på att byta en blöja och Moa kommer in med stora, nyfikna, förväntansfulla och lyckliga ögon och säger "Där är han!" Sedan får hon se när jag byter blöjan och hon utbrister "Min lillebror har svart och grönt bajs!". Det berättar hon även för barnmorskan som kommer in till oss innan vi åker hem. Moa bär babyskyddet tillsammans med Jonas hela vägen till bilen och säger till alla vi möter att det är hennes lillebror där i. Vid bilen är hon tydlig med att han ska åka i baksätet med henne. Jag har aldrig sett henne så stolt och lycklig förut!

Ja, det var historien om då Arvid kom till världen. Det gick fort, men bra och jag tycker att det var en fantastisk upplevelse! Det gjorde lika ofattbart ont även denna gång, men nu var det en smärta jag kände igen och jag visste varför jag hade ont på ett helt annat sätt. Men jag ska erkänna att när det var som värst så undrade jag hur sjutton jag hade kunnat vara peppad och gått och sett fram emot förlossningen, för smärtan var fruktansvärd! :) Men hela tiden visste jag ju också hur fantastisk belöningen skulle bli. Det är verkligen så häftigt att föda barn! Första gången är oslagbar för att det är första gången. Andra gången är lika oslagbar för att man får göra om det när man vet vad som väntar i slutet.

Avslutningsvis vill jag ge ett råd till omföderskor: ÅK IN I TID! Tveka inte på om det är på riktigt eller inte. Kroppen svarar på ett helt annat sätt andra gången, så åk hellre in och kolla läget en gång för mycket istället för att vänta och behöva riskera att föda i bilen :)

Första dagisracet

I fredags lämnade och hämtade jag Moa på förskolan själv (Arvid var med såklart) för första gången sen Arvid föddes. Det gick bra, mycket tack vare att de var utomhus. Känns ju väldigt mycket krångligare att få av eller på Moa hennes kläder samtidigt som jag har Arvid på armen..

På väg till förskolan

 

Igår hade vi underbart väder, så efter handling på förmiddagen, lunch och vila gick vi ut på picknick i en lekpark i närheten. Grannpojken Theo och hans föräldrar anslöt och vi spenderade nästan två timmar på en filt på gräset, i sandlådan eller i rutschkanan. Ljuvligt! Arvid sov i vagnen hela tiden.

Idag är vädret motsatsen från igår: blåsigt och regnigt, så vi plockar och städar inne och på balkongen. Sen får vi se vad eftermiddagen bjuder på.

Morgonmys i babygymmet. Den ena för stor och den andra för liten, men tillsammans hade de det mysigt, iallafall en stund.

 

Vi har även testat ergobabyn för första gången. Lite krångligt, men blir nog bra med lite träning. Arvid somnade i den. Det tolkar jag som ett bra betyg. De stora påsarna under ögonen är resultatet av nattens (eller de senaste veckornas) minimala sömnintag.  

Far och son. Mina killar!

Magproblem

Moa vägrar att bajsa och är förmodligen förstoppad. Arvid har lika mycket gaser i magen som en fullvuxen man, men till skillnad från en vuxen vet han inte hur man får ut dem. Efter två sömnlösa känns det som att hela hjärnan är gjord av bomull och allt är de där jäkla gasernas fel. Arvid knorrar och vrider sig nätterna igenom och hans ljud gör att jag inte kan sova. Han sover däremot, så det är jag tacksam för.

Sådärja, slutgnällt för idag :)

Idag har vi haft utvecklingssamtal för Moa och återigen fått höra vilken fin tjej vi har. Duktig, social, omtänksam, nyfiken, bestämd och glad. Världens bästa tycker vi såklart! Vi har även varit på BVC med Arvid. Hans viktkurva går spikrakt uppåt och han väger 3900g och är 52,5 cm lång.

Och visst, jag klagar en del här och där, men tro inte för en sekund att jag skulle byta bort det här mot något. Någonsin. Mina älskade små kottar!

Påsk 2015

I torsdagskväll kom farmor, farfar och faster till stan för påskfirande och såklart för att träffa Arvid för första gången. Eftersom vi inte visste hur bebisstatusen skulle vara då vi bestämde att de skulle komma ner så bodde de på hotell ifall att vi skulle vara nyss hemkomna från BB eller så. Nu var vi inte det, men det var rätt skönt ändå att inte ha tre pers boende här hela helgen. Nätterna är ju som de är...totalt oberäkneliga.

Vädret har varit rätt trist, men att sitta inne i lägenheten hela dagarna stressar vem som helst, så nån sväng ut varje dag, till en lekpark eller på promenad har det blivit. Sen har resten av tiden ägnats åt lek med Moa och bebisgos med Arvid, fika och mat.

Idag åkte farfar och faster hem igen medan farmor stannar lite till. Det var också för att täcka upp barnvaktsbiten om lillebror skulle ha valt att komma efter bf. Nu får hon assistera oss på annat vis istället. Jonas börjar jobba igen imorgon, så istället för att behöva fixa två barns morgonrutiner och hinna lämna på förskolan i tid på egen hand får jag alltså hjälp några dagar till. Skönt! Moa ska bara gå på förskolan imorgon och på fredag. Onsdag och torsdag får hon vara hemma med mig, Arvid och farmor.

Vår!

Arvid sover gott medan Moa leker i lekparken

Vi provar napp! Ibland tar han den och suger som om livet hängde på det, medan han andra gånger inte alls är intresserad

Mor och dotter

"Jag tycker om Arvid"