På torsdagmorgon vaknar jag redan kl.6 och kan inte somna om. Ligger och läser och känner plötsligt en märklig känsla i ryggslutet. Det gör inte ont, men får mig ändå att reagera. Tar en dusch och under den tiden känner jag ingenting. Väcker Moa och mormor, fixar frukost och sen går vi och lämnar Moa på förskolan. Under promenaden till förskolan och hem känner jag samma känsla var tionde minut. Väl hemma igen berättar jag om värkarna för mamma, men betonar att de inte gör ont. Vid 10 börjar de kännas lite mer, men de är fortfarande korta och glesa, så vi bestämmer att vi ska åka och handla som planerat. Ringer Jonas innan vi åker och berättar om morgonen och han vill komma hem. Jag ber honom avvakta lite eftersom värkarna fortfarande knappt gör ont och varken tilltagit i frekvens eller längd.
På ICA Kvantum vid 11 ringer Jonas och vi bestämmer att vi ska hämta honom när vi har handlat klart för värkarna ger sig inte. De är fortfarande glesa och inte så smärtsamma, och hela dagen har jag tvekat på om det är på riktigt eller inte. På väg till kassan får jag för första gången stanna upp i en värk och här börjar det gå upp för mig att det nog faktiskt är dags. Inser att jag nog inte bör köra hem, så det får en nervös mamma som aldrig kört bil i Uppsala förut göra. Vi hämtar Jonas och jag ringer förlossningen direkt vi kommer hem.
Kl.11:50, mitt i samtalet med en barnmorska, går vattnet. Barnmorskan säger att värkarna nu kommer att tillta i styrka snabbt och att vi ska komma in direkt. Vi lyder och tur det! I bilen kommer värkarna tätt och de gör ont. Vilken förändring mot tidigare! Jag svettas floder och undrar varför sätesvärmaren är på då sätet känns skållhett och jag är så varm. Den är inte på. Vartenda gupp och kullerstensbiten vid Karolina Rediviva gör ont ända in i skelettet och vid biblioteket gör värkarna så ont att jag i panik spänner loss bältet och halvt står upp för att klara smärtan. Resan tar 10min men känns som en timme. Jag har så ont och är övertygad om att Jonas aldrig har kört så ryckigt och stötigt i hela sitt liv. Är också osäker på hans vägval som känns som en omväg. Inget av det är förstås sant. Han kör som vanligt och den snabbaste vägen. Stackarn. Tur att jag bara tänkte dessa tankar och inte skällde ut honom i bilen.
Vi parkerar på förlossningen kl.12:10. Kommer in och jag får ta värkarna stående mot en soffa medan Jonas pratar med sköterskan. Hon tar först in oss i ett undersökningsrum, men inser att vi är längre gågna än så, så vi får ett rum direkt. Värkarna är starka, långa och täta så de ger mig lustgasen vid 12:15. Det blir min bästa vän även denna gång. Värkarna övergår till krystvärkar och 12:45 läggs en liten kille med mycket och mörkt hår på mitt bröst. Han skriker direkt och hostar upp massor med fostervatten. Sån lättnad, lycka och kärlek att äntligen få träffa honom! Jonas strålar av lycka och undrar varför jag måste slå hastighetsrekord varje gång.
Kort efter att Arvid kommit ut blir jag väldigt yr, fryser och skakar i hela kroppen. Fler läkare kallas in och de säkerställer att jag inte har några inre blödningar eller att det finns några rester kvar i livmodern. Jag får syrgas mot yrseln och många filtar mot frossan. Syrgasen hjälper väldigt kort och sen blir jag yr igen och filtarna hjälper inte mot frossan heller. De försöker sätta dropp, men kärlen går sönder (har aldrig varit svår att sticka förut) och de försöker i båda armarna. Det gör att jag inte kan hålla i lille Arvid, så jag ber Jonas hålla en hand på honom så han inte ramlar av mig då jag skakar så mycket. Ingen förstår varför jag mår så dåligt och jag märker stressen hos hon som försöker sticka mig. Tillslut får de droppet på plats och ungefär samtidigt inser vi att jag inte har ätit något sen frukost och att det kanske är därför jag mår konstigt. Jag får saft, men det hjälper inte. Frossan är kvar och fler filtar läggs på. Sedan är det någon fin människa som frågar om jag inte vill ha lite varm choklad. Får en stor kopp som jag dricker rätt snabbt och efter det vänder det. Jag får tillbaka färgen i ansiktet, yrseln försvinner och jag fryser inte riktigt lika mycket längre. Som lägst var min kroppstemperatur nere på 34,2C. Arvid mår fint hela tiden och när allt ståhej har lagt sig vägs han till 3420g och mäts till 50cm. När han kom ut såg han så himla liten ut att jag var säker på att han skulle väga mindre än Moa (3150g). Oj så fel jag hade! Men han är så fin! Och så lik sin syster. Vi ligger där och bara tittar på honom och försöker förstå vad som har hänt. Att han är här nu. Redan. Född i v.38+6.
Efter dusch och samtal med våra föräldrar flyttas vi upp på BB. Vi valde själva att stanna för att pusta ut i lugn och ro. Vi visste ju att Moa hade det bra med mormor och morbror. På rummet fanns dock inte ens en TV, så vi grämer oss lite över att inte ha med någon dator med filmer på (som om det fanns tid att tänka på sånt innan vi åkte). Men vi har en mysig kväll tillsammans där ändå. Vi tittar på vårt nya underverk, jag ammar när han vill äta och vi fikar kvällsfika. De håller även koll på min kroppstemperatur, puls och blodtryck efter det som hände efter förlossningen. Allt ser dock bra ut hela tiden.
Senare på kvällen börjar Arvid andas konstigt, så vi larmar personalen. En barnläkare kommer in och undersöker honom och vi får veta att det är för att han pressar ut lungorna som det låter så konstigt. Han skriker också rätt mycket och panikartat och hostar upp slem, vilket tyder på att han även är lite illamående efter den snabba förlossningen. Beteendet är vanligt hos barn som föds med kejsarsnitt för att det ofta går så fort. Nu föddes han vaginalt, men med ett tidsförlopp nästan jämförbart med ett kejsarsnitt. Han är även väldigt trött och inte så pigg på att äta, vilket också tyder på att han är påverkad av den intensiva förlossningen. Det bestäms att de ska komma in och kolla hans andning varje timme hela natten för att vi ska slippa oroa oss. Gissa om vi var glada över att ha stannat kvar! Hade inte velat vara med om det här hemma, långt bort från kompetent personal. Hans anding blir bättre redan strax efter midnatt, men de kommer ändå in ända till kl.5 på morgonen och kollar honom. Andningen gjorde dock att jag inte ville ha honom obevakad en sekund, så när Jonas sov ville jag inte sova, utan ville hålla koll på att han andades, så vi växelsov och nattsömnen blev inte många minuter den natten för varken mig eller Jonas.
Morgonen efter får Arvid godkänt av barnläkaren och vi får klartecken att åka hem. Jonas åker då hem och hämtar Moa så att hon ska få vara med och hämta hem mig och lillebror från sjukhuset. När de kommer in på rummet håller jag precis på att byta en blöja och Moa kommer in med stora, nyfikna, förväntansfulla och lyckliga ögon och säger "Där är han!" Sedan får hon se när jag byter blöjan och hon utbrister "Min lillebror har svart och grönt bajs!". Det berättar hon även för barnmorskan som kommer in till oss innan vi åker hem. Moa bär babyskyddet tillsammans med Jonas hela vägen till bilen och säger till alla vi möter att det är hennes lillebror där i. Vid bilen är hon tydlig med att han ska åka i baksätet med henne. Jag har aldrig sett henne så stolt och lycklig förut!
Ja, det var historien om då Arvid kom till världen. Det gick fort, men bra och jag tycker att det var en fantastisk upplevelse! Det gjorde lika ofattbart ont även denna gång, men nu var det en smärta jag kände igen och jag visste varför jag hade ont på ett helt annat sätt. Men jag ska erkänna att när det var som värst så undrade jag hur sjutton jag hade kunnat vara peppad och gått och sett fram emot förlossningen, för smärtan var fruktansvärd! :) Men hela tiden visste jag ju också hur fantastisk belöningen skulle bli. Det är verkligen så häftigt att föda barn! Första gången är oslagbar för att det är första gången. Andra gången är lika oslagbar för att man får göra om det när man vet vad som väntar i slutet.
Vi parkerar på förlossningen kl.12:10. Kommer in och jag får ta värkarna stående mot en soffa medan Jonas pratar med sköterskan. Hon tar först in oss i ett undersökningsrum, men inser att vi är längre gågna än så, så vi får ett rum direkt. Värkarna är starka, långa och täta så de ger mig lustgasen vid 12:15. Det blir min bästa vän även denna gång. Värkarna övergår till krystvärkar och 12:45 läggs en liten kille med mycket och mörkt hår på mitt bröst. Han skriker direkt och hostar upp massor med fostervatten. Sån lättnad, lycka och kärlek att äntligen få träffa honom! Jonas strålar av lycka och undrar varför jag måste slå hastighetsrekord varje gång.
Kort efter att Arvid kommit ut blir jag väldigt yr, fryser och skakar i hela kroppen. Fler läkare kallas in och de säkerställer att jag inte har några inre blödningar eller att det finns några rester kvar i livmodern. Jag får syrgas mot yrseln och många filtar mot frossan. Syrgasen hjälper väldigt kort och sen blir jag yr igen och filtarna hjälper inte mot frossan heller. De försöker sätta dropp, men kärlen går sönder (har aldrig varit svår att sticka förut) och de försöker i båda armarna. Det gör att jag inte kan hålla i lille Arvid, så jag ber Jonas hålla en hand på honom så han inte ramlar av mig då jag skakar så mycket. Ingen förstår varför jag mår så dåligt och jag märker stressen hos hon som försöker sticka mig. Tillslut får de droppet på plats och ungefär samtidigt inser vi att jag inte har ätit något sen frukost och att det kanske är därför jag mår konstigt. Jag får saft, men det hjälper inte. Frossan är kvar och fler filtar läggs på. Sedan är det någon fin människa som frågar om jag inte vill ha lite varm choklad. Får en stor kopp som jag dricker rätt snabbt och efter det vänder det. Jag får tillbaka färgen i ansiktet, yrseln försvinner och jag fryser inte riktigt lika mycket längre. Som lägst var min kroppstemperatur nere på 34,2C. Arvid mår fint hela tiden och när allt ståhej har lagt sig vägs han till 3420g och mäts till 50cm. När han kom ut såg han så himla liten ut att jag var säker på att han skulle väga mindre än Moa (3150g). Oj så fel jag hade! Men han är så fin! Och så lik sin syster. Vi ligger där och bara tittar på honom och försöker förstå vad som har hänt. Att han är här nu. Redan. Född i v.38+6.
Efter dusch och samtal med våra föräldrar flyttas vi upp på BB. Vi valde själva att stanna för att pusta ut i lugn och ro. Vi visste ju att Moa hade det bra med mormor och morbror. På rummet fanns dock inte ens en TV, så vi grämer oss lite över att inte ha med någon dator med filmer på (som om det fanns tid att tänka på sånt innan vi åkte). Men vi har en mysig kväll tillsammans där ändå. Vi tittar på vårt nya underverk, jag ammar när han vill äta och vi fikar kvällsfika. De håller även koll på min kroppstemperatur, puls och blodtryck efter det som hände efter förlossningen. Allt ser dock bra ut hela tiden.
Senare på kvällen börjar Arvid andas konstigt, så vi larmar personalen. En barnläkare kommer in och undersöker honom och vi får veta att det är för att han pressar ut lungorna som det låter så konstigt. Han skriker också rätt mycket och panikartat och hostar upp slem, vilket tyder på att han även är lite illamående efter den snabba förlossningen. Beteendet är vanligt hos barn som föds med kejsarsnitt för att det ofta går så fort. Nu föddes han vaginalt, men med ett tidsförlopp nästan jämförbart med ett kejsarsnitt. Han är även väldigt trött och inte så pigg på att äta, vilket också tyder på att han är påverkad av den intensiva förlossningen. Det bestäms att de ska komma in och kolla hans andning varje timme hela natten för att vi ska slippa oroa oss. Gissa om vi var glada över att ha stannat kvar! Hade inte velat vara med om det här hemma, långt bort från kompetent personal. Hans anding blir bättre redan strax efter midnatt, men de kommer ändå in ända till kl.5 på morgonen och kollar honom. Andningen gjorde dock att jag inte ville ha honom obevakad en sekund, så när Jonas sov ville jag inte sova, utan ville hålla koll på att han andades, så vi växelsov och nattsömnen blev inte många minuter den natten för varken mig eller Jonas.
Morgonen efter får Arvid godkänt av barnläkaren och vi får klartecken att åka hem. Jonas åker då hem och hämtar Moa så att hon ska få vara med och hämta hem mig och lillebror från sjukhuset. När de kommer in på rummet håller jag precis på att byta en blöja och Moa kommer in med stora, nyfikna, förväntansfulla och lyckliga ögon och säger "Där är han!" Sedan får hon se när jag byter blöjan och hon utbrister "Min lillebror har svart och grönt bajs!". Det berättar hon även för barnmorskan som kommer in till oss innan vi åker hem. Moa bär babyskyddet tillsammans med Jonas hela vägen till bilen och säger till alla vi möter att det är hennes lillebror där i. Vid bilen är hon tydlig med att han ska åka i baksätet med henne. Jag har aldrig sett henne så stolt och lycklig förut!
Avslutningsvis vill jag ge ett råd till omföderskor: ÅK IN I TID! Tveka inte på om det är på riktigt eller inte. Kroppen svarar på ett helt annat sätt andra gången, så åk hellre in och kolla läget en gång för mycket istället för att vänta och behöva riskera att föda i bilen :)
Wow, vilken historia! Jättekul att läsa, även om det var lite väl spännande läsning där ett tag med både ditt och Arvids mående.. :)
SvaraRaderaJag håller tummarna för att det går lite snabbare för oss denna gång, eller lite lagom snabbt så att man hinner in utan panik i alla fall:)
Har läst det här inlägget flera gånger nu (betydligt intressantare än det som finns på pubmed..) och så många känslor!! Kul att du delar med dig av din förlossningshistoria, jag kan fortfarande känna mig lite snuvad på min ;) kram kram!
SvaraRadera