Moa är fortsatt ofattbart snäll och omtänksam mot lillebror. Så fint att se! Mot mig och Jonas är dock attityden en annan...himmel alltså! Hon har blivit ett riktigt litet trotsmonster som testar oss hela tiden, i alla möjliga situationer, och ibland har vi helt enkelt inte en chans att göra rätt och ett sammanbrott hos Moa är ett faktum. Lite som att hon letar en anledning att få slänga sig på golvet och skrika så trumhinnorna spricker. Och försöker man då resonera och förklara så skriker hon "Nej, nej, nej, nej" allt vad hon orkar till man slutar prata, så hon vill ju inte lösa situationen heller utan hon vill få skrika till rösten tar slut. Otroligt frustrerande för oss alla. Jag hoppas det lugnar sig snart!
Men mellan utbrotten är hon såklart hur glad och go som helst, precis som vanligt. Det är väl helt enkelt inte så lätt att vara snart tre år och få ett syskon, det svåra för mig är att komma ihåg det när man är mitt i den femtionde konflikten den dagen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar