En sorglig och fin helg

I fredags var det begravning för älskade mormor. En totalt utmattande dag, sorglig, jobbig, tung och ledsam, men ändå fin. Fina ord från prästen, mycket folk i kyrkan och många telegram vittnade om vilken fin och omtyckt människa hon var och även om tårarna var många och klumpen i magen stor så kändes det som en fin dag i hennes minne. Mina mostrar hade knåpat ihop ett fotoalbum och min kusin hade samlat ihop minnen från oss barnbarn i ett häfte som man kunde titta och läsa i under minnesstunden. Min ena moster höll ett tal om hennes och hennes syskons uppväxt och vad deras älskade mamma betytt för dem. Då rann nog tårarna på oss alla.

Resten av helgen har ägnats åt att umgås med pappa, mina syskon, mamma och hennes syskon med familjer. Både i mindre grupper och alla tillsammans. Många minnen har berättats och det har verkligen känts i luften hur mycket alla har uppskattat att få den här helgen tillsammans. Innan avfärden mot Luleå igår åkte jag och Erika upp till graven så jag fick säga hejdå och berätta för henne när jag kommer nästa gång. För är det nåt som är obligatoriskt, så är det att berätta för mormor när jag kommer nästa gång. Det ville hon alltid veta och jag tyckte att hon behövde få veta det även nu. Nästa gång har vi lillebror med oss och det känns inte alls rättvist att behöva visa upp honom för en gravsten istället för mormors fina leende, mjuka händer och varma famn. Usch, saknaden är verkligen enorm!

Det här inlägget skrev jag redan igårkväll (söndag), men postade det visst aldrig. Så då kommer det nu istället. Arbetsdagen är i stort sett slut och jag ska strax åka och hämta hem min solstråle från förskolan.