Tomhet och sorg

I fredags somnade min älskade mormor in. Det är så tomt, så tomt, så tomt, så sorgligt och så definitivt. Lika tacksam över att ha fått ha henne så närvarnde under min uppväxt och kvar i livet ända till nu, lika ledsen är jag över att hon inte finns mer. Just nu är allt bara konstigt, tomt, sorgligt och märkligt och jag kan inte ens försöka förstå hur det kommer att bli att åka hem nästa gång och inte ha fina mormor att hälsa på. Inte se henne skina upp när vi kommer in i lägenheten, få krama henne eller se henne prata och leka med Moa. Allt är bara kaos i både hjärta och hjärna och tanken på att vi istället för att få umgås med henne ska tvingas säga hejdå för alltid går inte att greppa. Jag vill inte förstå. Jag vill inte tänka. Jag är hemma från jobbet idag. Jonas övertalade mig att vila hemma eftersom jag inte sovit på hela natten och det var nog klokt. Gråten kommer i svallvågor och är omöjlig att kontrollera och det är rätt skönt att vara hemma alldeles ensam och låta den komma istället för att tvingas hålla tillbaka den på jobbet. Älskade Jonas, så ofta vet han bättre än jag vad som är det bästa för mig.

Nu fick lillebror och mormor aldrig träffas, men hon hann i alla fall träffa Moa och Moa vet vem hon är, och så fick hon vara med på vårt bröllop i somras och det värmer så ofantligt mitt i sorgens svarta hål.